Vet ni vad jag är?
Världens bästa faster!!
Kan ni tänka, jag kom hem ifrån jobbet och rota upp all post ur brevlådan och öppnade ett brev som va så fint skrivet.
Som jag har skrivit om tidigare så har jag fått kontakt med 2 syskon inom loppet av 1 år- och på köpet blev jag både moster och faster. Snacka spårlöst försvunnenkänsla!
Min storebrors dotter Erika var det som skickade denna så härliga kärleksbomb till mig! Tänk... Lilla hjärtat så mycket det betyder för faster att bli en del av hennes liv.
Jag hoppas och önskar att jag ska få följa både henne och Sara så länge jag lever.
Det är oerhört stort att gå från 0-100 på 1 år... Att få känna och uppleva hur det är att knyta ihop med sin familj.
Bara kontakten med min egen mamma går inte att jämföra med för några år sedan.
Med risk att låta sentimental så är det bara så att mitt liv är så annorlunda nu mot när jag var barn och växte upp... Sanningen är den att då hade jag bara mig själv, "vildängeln".
Henne ska jag berätta om mer när tid är.
Nu är det påsk och min mamma och Kjell är här, i morron ska vi få Opa på besök(Thomas pappa) och det känns mer än bra att få ha dom här allihopa!
Säger bara 2013 blir ett toppenår!
Här är en bild på min lilla Erikas brev till faster... Jag är världens lyckligaste faster och snart kommer hela familjen hit, så mysigt!!
Kramen// caztis

Igår var jag på ögon igen och såren hade läkt bra, ett nytt sår men jobba kan jag göra så nu sitter jag på bussen med ett fett leende.
Jag hade Rebecca med mig igår som plåtade mig när jag skulle läsa bokstäverna på nederst raden,haha!
Efter läkarbesöket så tog vi en sväng på stan och avslutade med en fika. Mysigt!
Idag är en ny solig dag och Marie lever upp när hon får jobba!
Hörs senare
Kramen

 
Halloj!
Då var det dags att skriva nåt här på min lilla träningsflik. Måste erkänna att jag har haft en del prestationsångest inför att skriva öppet såhär men va tusan.Nån gång måste vara den första så hold on , here it comes:
 
Det var inte en dag försent att bara ta bilen och dra ner till ystad, där hon och Hannes hade tagit över stugan efter hans mamma och pappa som numera flyttat utomlands för gott. Närmare bestämt Turkiet.
Hon visste inte om hon skulle få behålla stugan efter att Hannes lämnat henne med deras tvillingar, Simon och Cassandra.
Allt hade gått så fort, Hannes hade ju inte tagit droger sedan han var i tonåren och fick ett infall som slutade med att han tog en överdos heroin en vanlig eftermiddag på väg hem från jobbet.
Det fanns inte en chans att rädda honom och ingen , inte en kotte kunde fatta att han ens lyssnade på en sådan gammal impuls.
Hon hade bara ramlat ihop då polisen knackat på dörren till deras lägenhet i kungsbacka.perioder av ilska, övergivenhet och misslyckande hade drabbat henne.
 Nu snart 8 månader sedan så hade hon lyckats resa på sig och ta sig vidare med sin mamma som kom och bodde med henne och barnen emellanåt då hon jobbade sent.
Jorå, jobbet och barnen var det som höll henne upprätt och drev henne framåt i sin sorg.
8 månader av djup sorg och stor förändring. Hon hade gått ner minst 6 kilo på  den lilla tunna kroppen.
" Nej, nu räcker det Stephanie" sa mamma till henne " detta håller inte längre! Nu åker du ensam ner till stugan! jag tar barnen och du åker! ta ledigt 1 vecka , så kommer du hem sen, ok?"
"Men mamma, hur fan tänker du nu då? ska jag lämna barna redan , det är ju inte längesedan det hände ju och jag har knappt kommit upp ur dyn än?..nä mamma, det kan jag inte"
I andra andetaget utan att hon styrde sin tunga så hade hon satt sig ner i sackosäcken i barnens lekrum. " Jag gör det, ringer min chef i morgon och åker på fredag. Jag behöver det" "Tack Mamma"
Hon hade smugit upp tidigt på morgonen innan alla vaknat och tog sin macka med ost och marmelad , sitt kaffe och satte sig på balkongen, bara för att få sin  egen morgonstund och för att samla ihop sig för att inte visa sina småttisar som för bara 2 veckor sedan fyllt 2 år sina tårar.
Hannes som var en så rolig och bra pappa, de liknade honom i allt tyckte hon och att lämna barnen var som att lämna honom. kanske att det var just det som behövdes.
I nästa sekund så stog hon på baksidan nere på parkeringen brevid sin gula lilla bubbla och vinkade upp mot sin mama och barnen som vinkade tillbaka alldeles uppspelta.
Resan var lång och tuff men samtidigt så befriande. Musiken dånade och ju närmare stugan hon kom desto större lättnad kunde hon känna i kroppen.
När hon kom fram så slängde hon ett öga i backspegeln , tog ett djupt andetag och sa till sig själv "Nu börjar nya livet, ditt liv!"
Solens strålar lös henne i ryggen och värmen var mer än underbar.
Stugan hade de målat om förra våren och nyckeln hade de flyttat från framsidan till baksidan och krukan som var under den lilla bruna trätrappen.
Hon vred om nyckeln i låset och öppnade upp.Hon blev stående i dörröppningen, ett ihopvikt A4 på den gamla tussiga gråa dörrmattan?
Adresserat till "mitt hjärta"..
Hon tappade andan och fick snabbt upp lappen i handen och lät den glida ner i fickan på munkjackan.
"Din jävel! Din jäveel!" händerna skakade och rösten bytte tonläge från det varma fina till det där uppgivna frågande. Hon ropade på honom: "Hannes, du ljög..du visste, va faan!"
Telefonen avbröt hennes förtvivlan och hon återgick till det vanliga." Hej mamma!ja, jag kom just in, måste visst vädras ut lite här. jaadå, det är ok, lite hungrig, skadra på lite kaffe nu och vädra som sagt."
"Nä, väck dom inte, låt dom sova klart, kom ihåg Cassandras kruppmedicin sen bara. yes! vi hörs, ja, ring när dom vaknat..puss"
Det luktade lögn i den lilla stugan. Lappen får ligga där en stund, han hade planerat det, varför?
Tankarna snurrade och allt gick i slowmotion under ett par timmar medans hon grejjade och låssades att NU ska hon återhämta sig. Hon vill inte väckas av sanningen. Nödpaketet låg kvar bakom mjölpåsen i skåpet de köpt på loppis som lite förvaring.Hon skrattade till "undra om dom är torra nu mina nödisar...kanske blir som tomtebloss istället för cigaretter" Det var dagsnu, hon tog den rosa tändaren och en glasburk med sig ut på baksidan och satte sig på nedersta trappsteget. Tittade sig omkring , andades in för att samtidigt så lättvindigt som möjligt läsa sin älskades lapp.
 
Jahoop! det var del 1 det...får väl se om det blir en del 2 va?
Lite kul att hitta på en story sådär, sen om den är bra, det avgör ju inte jag, det avgör läsaren. Kul i allafall och nu har jag ju tagit steget över den där lilla ångesten att lägga ut nåt jag skriver.
Nu ska jag se till att fixa i ordningmig för kommande läkarbesök på ögonmottagningen, allt blev ju värre igår i ögonen men fick nu ordination och ett späckat droppschema så idag är jag bara enormt ljuskänslig , lite skaver det men räknar med att få jobba i morgon.
Kram nu så hörs i säkert senare.
Bilden jag kopplar till bloggen idag blir denna, det är jag och Pippi mot världen: