Jaha!
Efter 2 dagars kramp och ont i gallgångar och tarmar så är jag hyfsat redo att ta mig ner med Thomaz och Jonathan till IP här i lilla "byn" för att kolla majbrasan och mingla runt lite bland mellsaborna!
Döttrarna är på sina håll med sina kompisar.
Vi börjar bli vana nu att inte vara hela familjen på alla saker MEN jag saknar tiden som va så självklar.... Man får ju inte glömma att vi bara har våra barn till låns och att de växer upp och skaffar sig sina egna liv precis aom vi själva gjort.
Tur att mobil och iPhone finns så man kan höras lite då och då....
Dax att ta en kopp Java innan vi drar neråt
Kramen
Marie

Just som Whithney Houston sjöng:
"I belive that children are our future,teach them well and let them lead the way..."
En sång som följt mig, påverkat och drivit mig framåt hela tiden ända sedan jag var en liten flicka själv.
Vad är det som gör att Så många vuxna, ja inte bara föräldrar, andra vårdnadshavare utan också pedagoger i förskola och skola som har ett förhållningssätt till barn som att de är...BARN...
Hur ska jag trassla mig ur detta begrepp nu rå? dom ÄR ju barn!
Vad menar jag då, vad vill jag få fram här idag?
Jo, VÅRT FÖRHÅLLNINGSSÄTT älskade vuxna skulle jag önska  få oss att reflektera kring.
HUR VI PRATAR TILL VÅRA OCH ANDRAS BARN?
- Hur låter vi på rösten?
-Vad säger vi med kroppen?
-Hur använder vi våra ord?
HUR AGERAR OCH AGERAR VI NÄR VI SER NÅGON ANNAN VUXEN "PRATA ILLA" TILL ETT BARN ELLER KRÄNKER ETT BARN?
I veckan då jag höll på att redan flippa över denna E-deklaration (som förövrigt nu äntligen är fixad,!skam den som ger sig) jo, jag satt och hade öron och ett öga på 7:ans program :På bar gärning
och just den kvällen handlade det om hur vi i allmänheten reagerar och agerar då vi ser kränkning av barn på öppen gata och jaa, INTRESSANT och fruktansvärt vansinnigt.
Vi ja, generellt nu här, är så himla typiskt "svenska"!!
Tar överhänsyn till att jaa, det är ju inte mitt barn så även att jag ser nåt så ska jag inte lägga mig i, alla fostrar på sitt sätt.
Visst finns det personer som AGERAR!! BRAA!! självklar att lägga sig i en gång för mycket än inte alls och hellre att det blir fel, kanske tillochmed pinsamt istället för att låta ett barn bli kränkt.
Det är INTE bara ditt anvar för ditt barn , det är MITT ansvar också - det är ju vi som formar våra barns trygghet och syn på vad och hur de ska vara som vuxna och hur samhället ska vårda om barnen.
Vi är deras förebilder och visst är det väl ändå så att vi ska genom vårt eget sätt att vara ,prata och agera skapa trygga barn som kan lita på oss och luta sig mot att vi inte stoppar huvudet i sanden när vi ser orättvisor och kränkningar?
Vill bara väcka oss lite grann för detta ämne ligger mig så varmt om hjärtat.
Varsågod Whithney...Sing for us again and again:
All min kärlek till er  ALLA barn:
Marie

Jaaaa en fluga på väggen skulle jag vilja vara då dessa två snackar... Man blir minst sagt berörd och glad och härligt lycklig!! Haha
//Marie